I en tid när politikerna tvingas prioritera allt hårdare måste de vara beredda att ställa olika behjärtansvärda verksamheter mot varandra. Frågan till Jonas Nygren (S), kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg, är därför tydlig. Vilka verksamheter får stryka på foten om räkningen för driften av AIK:s nya jättearena dimper ned i brevlådan på kommunhuset om några år?

Det frågade sig Timbro och Skattebetalarnas förening i förrgår på DN Debatt om ett eventuellt arenabygge på Sundbyberg Stads mark. Ett byggprojekt som för några dagar sedan omnämndes i Dagens Nyheter och som kommenterats av Sundbyberg Stad därefter. I både DN-artikeln eller Sundbybergs utlåtande uppges det att ett eventuellt arenaprojekt skulle finansieras utan skattebetalarnas pengar. Och Timbro/Skattebetalarna kommer ingenstans i artikeln med faktauppgifter som kvalificerar dem för en bestämd motsatt åsikt om ett eventuellt projekt där informationen varit väldigt knapphändig. Men det spelar tydligen ingen roll: De. Vet. Hur. Det. Ligger. Till. Här. Okej?

Eller som de uttrycker det:

”Sundbybergs politiker gör nu bäst i att dra lärdom av andra arenaprojekt i Sverige på senare år. Arenaprojekt brukar nämligen bli betydligt dyrare än de första kalkylerna ger sken av. Dessutom får skattebetalarna ofta stå för notan, oavsett hur det låtit när byggplanerna presenterades.” 

Alltså: Om en arena skattefinansieras, då är det fel, och om det påstås att en arena inte ska skattefinansieras, då är det lögn. Ett studieexempel i argumentationsfel, kan tyckas.

Timbro/Skattebetalarnas antar alltså att 1. akattefinansiering av arenor är dåligt, och 2. alla arenor måste skattefinansieras i slutändan. Då blir den en enda logiska slutsatsen att man är emot byggandet av idrottsarenor i Sverige över huvud taget. Hur länge ett embargo mot byggandet av svenska idrottsarenor bör gälla framgår inte.

”Dessutom får skattebetalarna ofta stå för notan, oavsett hur det låtit när byggplanerna presenterades”. Ett kategoriskt och defaitistiskt påstående. Vem som tjänar eller förlorar på ett affärsprojekt avgörs inte av ”hur det låtit”, utan av hur ägarförhållandena de facto har sett ut. En räkning kan inte bara råka dimpa ner i Sundbyberg Stads brevlåda en vacker dag, så som Timbro/Skattebetalarna mot bättre vetande framställer det.

Hade man fördjupat sig i påståendet att skattebetalarna ofta får stå för en del av notan i arenaprojekt (vilket är sant) skulle man enkelt kunna identifiera själva knäckfrågan: huruvida kommunen går in som delägare. Timbro och Skattebetalarna skulle kunna uppmana Sundbyberg att inte gå in som delägare i ett eventuellt projekt. Då blir det konkret och relevant. Nu blev det bara fluffigt, alltihopa.

För visst är det så, att om kommunen äger en del av en arena så kan de aldrig garantera att skattebetalarna inte kommer få betala, oavsett vad de säger. Så är fallet för projekt Nationalarenan i Solna; även kallad Swedbank Arena. Där har Solna Stad nyligen knuffat in 61,7 miljoner extra i kapitaltillskott och borgen utöver de 370 miljoner kommunen redan gått in med och där samtliga samarbetspartners utom SJ och Fotbollsförbundet riskerar fängelsestraff för grova mutbrott. Vill ni veta mer om det projektet så kan ni bara ringa till Skattebetalarnas Förenings växel och fråga efter Torsten Svenonius som jobbar där sedan länge och som sedan flera år tillbaka varit aktiv anhängare av Swedbank Arena-projektet, som både opinionsbildare och genomdrivare i sin roll so kommunfullmäktigeledamot i Solna.

Intressant i sammanhanget: Skattebetalarnas Förening och Timbro har pliktskyldigt nämnt Swedbank Arena-projektet () i ett blogginlägg. Man citerar en DN-artikel, länkar och lämnar den utan kommentar.  Det är säkert lättare för Stockholmscentrerade Timbro och Skattebetalarnas Förening att kritisera kommunala arenabyggen i andra delar av Sverige eller socialdemokratiska styren på lösa grunder som i fallet Sundbyberg. Där finns inga personer man måste hålla sig väl med eller som man lär träffa på nästa vinmingel. Vad är annars förklaringen till att man silar mygg och sväljer kameler? Kanske att det är så mycket annat att göra. Här ett utdrag från Arbetarbladet så sent som i går, 24/9:

”Kommunens beslut att köpa namnet Tierp Arena för 8,5 miljoner kronor har överklagats.
- Vi ser det som ett dolt företagsstöd, säger Torsten Svenonius, informationschef, vid Skattebetalarnas förening, som också vill väcka en debatt om detta är ett lämpligt sätt att använda skattebetalarnas pengar.”

Okej, Torsten.

Några dagar tidigare skrev Arvid Malm på Skattebetalarnas förenings Slöseri-blogg om AIK:s ”jättearena” (40 000 åskådarplatser menar Arvid, utan källangivelse, mot siffran 30 000 som figurerat i media) i Sundbyberg:

Enligt DN ska inte AIK:s arena i Sundbyberg finansieras av skattepengar. Det är bra. Samtidigt frågar vi oss om det inte hade varit bättre att snacka ihop sig redan innan (de skattefinansierade) jätteprojekten i Solna och Stockholm drog igång. Nu är risken stor att arenorna konkurrerar ihjäl varandra och att skattebetalarna blir sittande med en stor del av notan.

He he, okej, okej. Så problemet är egentligen att ett privatfinansierat projekt kan riskera att konkurrera ut kommunal verksamhet? Och att Storstockholms arenasituation inte centralplanerades bättre? Hear, hear… Men nu verkar det väl ändå som att den marknadsekonomiska högerflygeln vänder sig ut och in i sin ansträngning för att vara emot Sundbybergsprojektet? Varför?

Det är intressant hur Timbro och Skattebetalarna kan åka till Tierp och Sundsvall eller, som i fallet Sundbyberg, argumentera mot information de saknar om ett projekt som ännu inte finns, samtidigt som man har gigantiska slöseriskandaler mitt framför fötterna. Som man helst inte rör vid ens med tång. Väldigt intressant.

Timbro och Skattebetalarna borde fokusera på det slöseri som finns och inte det man förmodar kan uppstå på lösa grunder, och se till att man, som i fallet Svenonius, inte företräds av personer som slösar med den ena handen och pekar på andras slöseri med den andra. Bara på de premisserna kan man ge sig ut i debatten med någon slags trovärdighet.

Edit:
Eva Cooper på Timbro uppmärksammar oss på att Timbro och Skattebetalarna nämnt nationalarenan i flera blogginlägg och en rapport. Det missade jag. Citerar Evas rättelser rakt av ur kommentarsfältet nedan:

”Hej Simon!
Faktum är att vi har skrivit en hel rapport om arenafebern i Stockholm, bland annat i Solna, som vi lanserade i somras på ett seminarium i Almedalen – där bland annat Solnapolitiker ställdes till svar:
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/9175668277.pdf”

”Nu ser jag att du skriver att vi bara tagit upp Solna-arenan i ett inlägg på bloggen. Det stämmer inte! Söker man på ”Solna” så kommer det upp fem stycken, där den du länkar till absolut är den kortaste. Se t ex denna bloggpost:http://www.sloso.se/2011/02/stockholms-arenafeber/

… och som sagt, allt sammanfattades sedan i en rapport som publicerades i somras.”
Se också diskussionen i kommentarsfältet i sin helhet.

”If it could be demonstrated that any complex organ existed, which could not possibly have been formed by numerous, successive, slight modifications, my theory would absolutely break down. But I can find out no such case.”

This is how I put it:

The old school were about big planned strikes. But that was before The Evolution Revolution. Campaigns evolves nowadays, so that’s how we roll. If we didn’t, we wouldn’t be able to keep up with the super-fast reality of our time.

Low-dense copy or art is defined by the amount of unnecessary information. Everything should be additive. Either by adding something we didn’t already know, or by adding a sense of connection/identification, or by adding style. In the densest of worlds, an information unit adds both. Extract your content through these principles, and high density will enter.

So if you want to express a good idea in a highly dense way, the main thing is not to know what is good but to know what is bad, unnecessary and so on. As Warren Buffett put it, success is not about doing things right, it is about not doing them wrong.

Ultimately, reaching high-density is about eliminating boredom, since people generally do not like boredom.

I think it is a problem we the digital natives have with many books, where authors dilutes everything they have to say, stretching the text length just to fill out a paperback. At the same time, that problem doesn’t seem to count for television, where density seems to hit new record lows nowadays. Any dull TV show concept can pass into the 1 hour slot – and we watch it.

So what am I implying here? Well, that density is a much better guideline than the amount of characters in a text or the amount of elements in a picture. Never try to squeeze something just for the “purpose” of extending a piece. Density first. Because density has a self-purpose while volume hasn’t.

The internet has a big, big problem aswell: its volatility. The user perception is low-dense. When I am spending, say 30 seconds, with the dancing monkey app on Facebook, it is an experience of much lower density than some other 30 second slots my mind has experienced. So the value of 30 seconds isn’t equivalent to that of another 30 seconds. Density differ them. When interacting with computers, it seems our mind doesn’t really run on all cylinders. We are sort of emotionally distanced. It’s not as touchable as many other channels. Fuck, I don’t even remember what I did in front of the screen five minutes ago (although Facebook seems a plausible answer).

The irony of it all is that computers disengages our brains, putting them in some sort of mental vacuum (this is not a personal pseudo-psychological attempt but a well documented fact), yet engagement is the number one catch-phrase of social media experts. Perhaps all of this is a bit of topic, but the internet is somewhat over-rated as a communications tool since time spent there offers a less dense impact on people.

Having said this, you realize I am not myself The Father of All Density. But formulating a density theory might be a first step.

There is also a certain type of persons that overuse semi-colon. Most people that ever uses semi-colon, overuse it. These are the quasi-intellectuals.

Today I am wearing a suit jacket. It’s not exactly everyday business. But on special occasions, it can be wise to be strategic. And being strategic means wearing a suit jacket. The symbolic value it inherits helps reinforcing my market value. That is why I call it the 500$ Per Hour Look.

Unlike radio, the foundations of social media (joking!) shapes dot language. Period.

Talking with commas is like wandering around, back and forth and things sort of follows. It is reasoning in the making. It is a very sympathetic way of talking.

There is nothing sympathetic about dot talking. Think James Ellroy. The word BAM comes to mind. Dot talking is sort of bam bam bam.

I have two colleagues personifying these two types. Tom is dotty. I think he pursued it from rap music. And his favourite slang word is actually bam. Then there is Marcus, a comma talker. I told him about that and he recounted a job position he held in his youth (I’m not saying he is old by now. I’M NOT SAYING THAT.). His job was to write radio transcripts, in which you remove all the dots.  If your job has been to remove all the dots, it’s unlikely you become a dot person. So he became a distinguished comma person.

Always weigh whether you need dots or commas for a given writing project or meeting presentation.

In the same way, as a social media ignostic, I cannot answer whether I believe in social media or not, since there is no valid definition of what ”social media” is. Most persons regards define social media as web services that emerged after 2005, like Youtube, Facebook, blogs and Twitter, ignoring the fact that e-mail, online mass media, events and other platforms are as socially interactive or even more as the services included in the ‘social media’ term.

So the common definition is quite out of touch with etymology. At the same time, if you redefine the term, aligning it with the actual meaning of ”social”, all media would be included, since all media are more or less social, which would make the term useless by that reason instead.

It is just very confusing. To paraphrase Grover Norquist, my opinion is that we should drag the ‘social media’ term into the bathroom and drown it in the bathtub.